Reflektioner

Hälso- och sjukvårdsorganisationen

Utbytet i Nederländerna inneburit många reflektioner över vilka skillnader och likheter som finns mellan våra repsektive hälso- och sjukvårdsorganisationer.

Samhällsstruktur och befolkning liknar Sverige på många sätt. Trots att Nederländerna har ett större antal medborgare  på en mycket mindre yta, så brottas vi med samma proble. Åldrande befolkning, övervikt och välfärdssjukdomar, sjuksköterskebrist… Inom vårdkedjan graviditet – förlossning – tidigt föräldraskap känner jag också igen diskussionerna om ökat antal komplikationer p g a att de gravida kvinnorna är äldre och sjukare, har högre BMI och är ängsligare.

Den stora skillnaden mellan våra länder uppfattar jag ligger i hur våra respektive system är finansierade. Sedan 2006 grundar Nederländerna sin hälso- och sjukvård via ett försäkringssystem med privata aktörer (försäkringsbolag) inblandade. Det är obligatoriskt för alla medborgare att ha en sjukförsäkring som täcker ett standardvårdbehov på 80%. Kostnaden för medborgare > 18 år är ca 1320 euro (= ca 13000 SEK) per år + 6-7% på eventuell inkomst av anställning. Dessutom betalar medborgarna en ”självrisk” på ca 385 euro (= ca 3800 SEK) per år vid kontakt med sjukvården. Försäkringen ger rätt till all nödvändig sjukvård, även om den uppstått genom ohälsosamt och/eller riskfyllt beteende. Resterande 20% av sjukförsäkringen är frivillig för medborgaren att teckna. Det kan t ex handla om tandvård, plastikoperationer, sjukgymnastik. Medborgarna har rätt att byta försäkringsbolag en gång/år, men det är inte många som engagerar sig i det.

Staten ansvarar för  tillsynen av kostnadsutveckling, tillgänglighet och kvalitet. Det innebär att sjukhusen årligen förhandlar med försäkringsbolagen om vilken vård de ska erbjuda och ersättningen de ska ha för levererad vård. Jag får intrycket att det är en komplicerad process som, liksom hos oss, har fokus på kostnader, budgetering och benchmarking. Men med ett större kundperspektiv.

Admninistrationskostnaderna måste vara riktigt höga! Men är de högre än de vi har i vår politiskt styrda organisation? Man kan också fundera över vad som driver försäkringsbolagen och sjukhusen i denna process. Är det möjligt för båda parter att argumentera för patientbehoven när ekonomin har så avgörande betydelse? Hur görs prioriteringarna när behov ställs mot behov? Hur blir patienters medverkan  i en sådan marknadsstyrd organisation? Försäkringsbolagen är beroende av sina kunder (patienterna och sjukhusen) och sjukhusen är beroende av sina kunder (patienterna och försäkringsbolagen). Man kan fundera över om systemet verkligen är mer patientcentrerat och om patientmedverkan understödjs bättre än en politiskt styrd organisation.

Vårdkedjan graviditet – förlossning – tidigt föräldraskap

Av de exempel på patientmedverkan som jag fick kännedom om under utbytesmånaden, så är det nog vårdkedjan graviditet – förlossning – tidigt föräldraskap som gett störst intryck. De gravida kvinnorna erbjuds vård på tre nivåer utifrån behov; level 1 (normal), level 2 (komplicerad) och level 3(patologisk).

Level 1 handläggs helt och hållet av hembarnmorskor, med graviditetskontroller inklusive rutin- och tillväxtultraljud, föräldragrupper, vändningar, hembesök i tidigt värkarbete, hemförlossning och efterföljande hembesök.

Så snart en graviditet eller förlossning utvecklas till att bli medicinskt komplicerad överförs det ansvaret till sjukhuset, d v s till level 2. Kvinnan kan då vara kvar hos sin hembarnmorskemottagning med kompletterande kontroller och förlossning på sjukhuset. Förlossningen sker alltid på sjukhuset i dessa fall. Ibland väljer kvinnorna dock själva att de vill föda på sjukhuset, trots att allt är normalt och de är level 1. Oftast handlar det om förstföderskor. De får då stöd av hembarnmorskan under graviditet/förlossning fram tills det är dags att åka till sjukhuset.

Level 3 är graviditeter/förlossningar som helt och hållet handhas av specialistsjukvården.

På något sätt uppfattar jag att systemet är utformat på ett sätt som möjliggör anpassning till kvinnans/familjens individuella behov genom vårdkedjan. Utan att uttrycka det i ord, så har de faktiskt skapat en personcentrerad vårdkedja. Det blir på ett annat sätt än när man, som i Sverige, har endast en väg genom vårdkedjan och man anses vara ”udda” om man önskar avvika från den. Tydliga riktlinjer och säkrade rutiner för överföring mellen de tre olika nivåerna tror jag dock är en förutsättning som bidrar till trygghet för kvinnan, hembarnmorskan och sjukvården. Jag triggas av tanken. Hur kan vi bygga system som är mer anpassningsbara till de individuella patienterna i stället för tvärtom?

Patientmedverkan i Nederländerna

Sjukhuset i Zwolle samarbetar nära med företag inom innovation, läkemedel och plasttillverkning. Samarbetet innebär inte bara ett arbete åt andra och ett ekonomiskt tillskott för sjukhuset. Det betonas att innovationerna ska utgå från klinikernas idéer. Det finns också patientrepresentanter, s k co-researchers, som är kopplade till forskning och innovation.

På sjukhuset pågår också ett forskningsprojekt inom shared decision making, ett arbetssätt för att öka patientens delaktighet. Metoden syftar till att hjälpa patienterna att spela en aktiv roll i beslut som rör deras hälsa samt vård och stöd, förmedla information om alternativ, tydliggöra patientens egna preferenser och fatta gemensamma beslut om behandling.  Forskningsprojektet har fokus på läkarnas del i arbetssättet.

Patientdelaktighet genomsyrar också sjukhusets arbete med den nya elektroniska journalen, där det kommer att finnas en gemensam plattform för patienter och hälso- och sjukvårdspersonal.

Genom att sjukhusledningens aktiva arbete med ”client board”, som beskrivs i det tidigare inlägget om patientmedverkan, uppfattar jag att man har ett patientnära samarbete på ledningsnivå som inte kan åstadkommas på samma sätt med politiker som patientföreträdare. På detta sätt undviker man att patientmedverkan blandas med andra (politiska?) syften.

Vår gemensamma slutsats är att Nederländerna definitivt är ”på banan” när det gäller patientmedverkan i sin hälso- och sjukvårdsorganisation. Liksom i Sverige och många andra länder brottas man fortfarande med ”hur ska vi göra”, men man fastnar inte i det utan försöker prova på nya former av patientmedverkan på olika nivåer. Tillsammans med de andra deltagarna som var placerade på andra sjukhus har jag flera exempel att ta med hem. Vår gemensamma slutsats är att bland de 20 nationerna som deltog i årets utbytesprogram så ligger Nederländerna i framkant och vi har mycket att lära av varandra!

Nedan kan du se vår presentation vid den avslutande konferensen:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *