Jag skrev tidigare om personcentrerad vård efter att ha pratat med en blind diabetiker. För att gräva vidare om på vilket sätt som Västra Götalandsregionen aktivt jobbar med dessa frågor vände jag mig till Kunskapscentrum för Jämlik Vård (KJV) på Koncernkontoret. Peder Welin är en av experterna där och han tog sig tiden att svara på några frågor om deras jobb.
Vad är KJVs uppdrag?
– Vi brukar säga att vår roll är att medvetandegöra om jämlikhet och jämlik vård, och att hjälpa verksamheter på olika nivåer att göra något åt ojämlikheterna. Vi jobbar med kunskapsspridning, utbildning och verksamhetsutveckling. Våra uppdrag kan bland annat handla om ledning- och styrsystem. Sen blir det förstås även forskning och kunskapsgenerering.
Totalt jobbar tio personer inom KJV. De är alltså ingen patientombudsman, har man ett konkret klagomål på vården är det Patientnämnden som är vägen in för synpunkter.
– Många ärenden till patientnämnderna tycks bottna i dåligt bemötande och mer sällan handlar det om ren diskriminering eller ojämlikheter.
Sen ska man komma ihåg att det finns myndigheter för allvarligare klagomål, Diskrimineringsombudsmannen, Inspektionen för vård och omsorg, med flera.
Hur definierar ni på KJV jämlik vård?
– Rätten till hälsa (och vård) ska inte avgöras av vem du är. Är du sjuk ska du kunna lita på den offentliga vården. Vi vet att vården ibland är olika sett till olika grupper av befolkningen. Grupperna kan vara ålder eller kön, men förstås också funktionsnedsättningar.
Har VGR nått en sjukdomsinsikt inom jämlik vård?
– Den är nog ibland ganska låg, men det börjar hända saker. Patientlagen är ju en pekpinne i detta.
Peder nämner att statistik från olika vårdinsatser visar att folk inte dyker upp i vården, säkert av ett antal olika anledningar. Det kan handla om allt möjligt, som alkoholism eller annat missbruk, eller annat som gör livet komplicerat. Här kan en mer digitaliserad hälsa säkert hjälpa till genom att vården blir mer tillgänglig ur ordets alla tänkbara bemärkelser.
KJV jobbar mest med frågor som ligger inom patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen, men de har kanske inte det uttalade rättighetsfokus som avdelningen som jobbar med mänskliga rättigheter har.
En konkret förbättring Peder nämner är att VGR börjat jobba med att texter ska skrivas enligt lättläst, det vill säga en förenklad form av svenska. Det gynnar främst de som har kognitiva svårigheter, men är samtidigt bra för oss alla.
”Lättläst, ofta förkortat LL, är ett begrepp som används för litteratur eller samhällsinformation som har producerats eller omarbetats för att bli lättare att läsa. Lättläst litteratur riktar sig till dem som kan ha olika svårigheter att läsa. Lättläst är ingen exakt vetenskap och en noggrann mottagaranalys är väsentligt för att texten ska fungera för sina läsare.”
– Wikipedia om lättläst
Vad är inte jämlik vård enligt ert synsätt eller finns det vanliga missuppfattningar?
– Det är vanligt att snäva in det till geografi och vilket vårdutbud som finns nära. Eller att man jämför olika regioner mot varandra. Läkemedel, metoder och även lokala traditioner varierar förstås inom landet. Dessa frågor jobbar många redan med inom koncernkontoret, så detta gör inte KJV så mycket.
Inte sällan är det symbolfrågor som debatteras, likt frågan om när man klipper navelsträngen på nyfödda. Om en studie visar att man ska vänta några minuter kan det vara nog för att rutiner ändras inom ett landsting, medan ett annat väntar på nationella medicinska riktlinjer. Då uppstår skillnader.
Andra populära frågor är hur nära man har till akuten, eller nu senast hur långt folk i Västerbottens inland har till förlossningen.
Om man inte är beredd att flytta blir man kanske lite fånge i sin geografi.
Peder och hans kollegor jobbar mer med frågor som ifall höginkomsttagare som drabbas av prostatacancer har en fördel jämfört med andra. De analyserar variationen och ser vilka olikheter där finns och vad som möjligen skulle kunna åtgärda ojämlikheten.
Jobbar ni helst med statistik eller anekdoter för att få verkan?
– Vår stora utmaning är att det generellt saknas data som är uppdelad på dessa bakgrundsfaktorer. Kön och ålder är ju rätt vanligt förekommande, men utbildningsnivå och liknande är svårt.
– Jag tänker nog att både statistik och anekdoter är viktigt. Vi lutar oss mot statistik och data, men det uppstår mer innovationstryck att visa på de praktiska konsekvenser som drabbar vissa grupper. Anekdoter talar mer till känslorummet och det är verkligen effektivt, inte minst när vi berättar om nyttan av en förbättring, exempelvis patienters berättelser från en patientutbildning man genomgått.
Är personcentrerad vård en strävan eller ett mål som ska uppnås?
– Det borde vara ett mål, att man i vården verkligen har förmågan att lyssna till och empatin för patienten. Det borde vara ganska självklart. Man kan inte se sitt jobb som att man ”bara” ska göra ett ingrepp på en patient – gör dem delaktiga istället! Ingrepp med en patient!? Här kan vi nog även spara kostnader i långa loppet om vi gör mer rätt.
Bland annat finns det god anledning att tro att en mer delaktig patient följer de rekommendationer vården ger och därmed ökar chanserna att bli frisk.
Har ni något fokus när det gäller jämlikhet – finns det någon prioriterad grupp?
– Så här långt har det mycket har handlat om bemötandefrågor och kommunikation. “Förstå mig rätt” är en metod för att återberätta vad man som patient förstått, och vice versa. Men det hjälper de flesta grupper.
En nyhet med Patientlagen är vad jag förstått rätten att förstå och denna metod låter som en vettig grej för att i vårdmötet säkerställa detta. Har själv noterat när jag varit i kontakt med vården att vårdpersonalen ofta summerar vad vi pratat om och ber mig återberätta vår konversation.
Samtidigt har det gjorts en utvärdering av patientlagen, av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Peder kommentar att lagen nog inte haft så mycket effekt som man önskat. Utvärderingen “Lag utan genomslag” kan laddas ner på vardanalys.se
Har du tankar kring någon annan grupp som skulle behöva ert fokus framåt?
– Ja, vi har gjort ganska mycket generella insatser. Har funderat på om det är rätt? Vi borde kanske jobba mer med hemlösa, prostituerade, eller andra utsatta grupper. Vi har inte landat i detta ännu, men diskussioner pågår. Vad är mest effektivt?
Jag misstänker att det är vanligt med fördomar mot ert arbete? Vad tror folk att ni jobbar med?
– En del tycker att vi jobbar med gulliga lullull-frågor jämfört med etablerade och konkreta arbetsuppgifter. Lite i-landsproblem enligt somliga. Många ser det (jämlik vård och bemötande) som mjuka värden, jämfört med hårda värden som ekonomi. Men för att behandlingen ska funka behöver du ett gott bemötande och få vara delaktig.
Nog är det viktigt att bli sedd och lyssnad på, inte minst om det är en svår omställning i livet som inträffar.
Bemötande är ju något som de privata konkurrerar med och attityden till ”kunderna” är något organisationer som tidigare haft någon form av monopol kan ha svårt med, åtminstone inledningsvis.
Jag tipsar gärna om följande videoklipp. Det finns en enorm mångfald både bland personer som är i vården och de egna anställda. Vad tänker människor på när de har med vården att göra?
http://www.youtube.com/watch?v=aycjKFnzjMQ
Finns det priviligerade grupper enligt ert synsätt?
– Vi som är födda här, kan språket, systemet och är högfungerande har förstås en fördel. Men det finns också hierarkier mellan olika sjukdomar, vissa saker är inte så lockande att jobba med vilket kan drabba den annars priviligierade, eller att sjukdomen är något man inte pratar om. Något som stigmatiserar.
En priviligerad man som får ändtarmscancer halkar med andra ord ur sin priviligerade position när det gäller att leva med sjukdomen. Eller om man tänker på de kvinnor som får förlossningsskador, då hjälps det inte hur högt uppsatt man är om vården inte funkar som den borde.
Hur tänker du själv kring jämlik vård? Skriv en kommentar.