Master Chief har Cortana, Michael Knight har KITT, nyfikna treåringar har SIRI. Men vem har du? 

Att prata med oss själva har vi gjort sedan urminnes tider, att prata med algoritmer är relativt nytt. 

Redan för 30 år sen började de som arbetar med och i psykiatrin reflektera över hur vi skulle klara av att möta ett växande behov av stöd, speciellt på geografiskt avlägsna platser där avfolkning lett till mindre tillgänglig primärvård och psykiatri. Forskning kring digitala plattformar, chatbots och hjälpforum växte fram. Om du någonsin googlat depression på 00-talet så har du förmodligen hamnat på hemsidan Psykbryt. 

Med en uppsjö av digitala tjänster som erbjuder samtalsterapi har en del av det vi befarade för 10 år sedan löst sig, medan andra oron vi hade bara förstärkts. Oron som blivit besannade är kompromisser med patientens integritet och datasäkerhet i och med 1177 läckan och ett antal psykolog appar som sålt patientens data utan dennes tillstånd, för att bara nämna några. 

Trots att telemedicin har blivit allt vanligare och ökat i acceptans finns fortfarande ekonomiska och emotionella hinder för vissa individer att ta steget att söka hjälp, och de som söker hjälp riskerar att hamna på långa väntelistor då det är dålig samverkan mellan olika vårdaktörer. 

Att må dåligt och hamna mellan stolarna

Ibland hamnar individer helt enkelt mellan stolarna. De mår för dåligt för att ha en hundraprocentig funktion, men är för friska för att få mer omfattande åtgärder eller remisser till öppenvård, särskilt när det gäller mild depression eller ångest. Det är näst intill omöjligt att få en vettig sjukskrivning i detta läge. För dessa finns det få om några resurser eller åtgärder. Man förlitar sig på att dessa individen bedriver sin egen vård och söker hjälp om de förvärras. Försämring blir nästan alltid fallet, och vårdsystemet blir ännu mer tilltäppt, ett milt symptom blir svårt, självmordstankar blir handlingar. (Illustration av SOW_AY. Fantastiska illustrationer om depression och ångest. Värd att stödja på Patreon!) 

Hackat kriser, långt innan de uppstod. 

Brist på behandlare och långa köer är inget nytt, men har definitivt förvärrats av den pågående pandemin. Redan 2017 började vi arbeta med att förbereda vår verksamhet för olika lösningar vi ser komma i framtiden.  Dessa varierar från allt mellan sociala robotar och virtuella patientmöten med VR-glasögon. Vi började även titta på hur specialister som befinner sig i olika länder, eller inom olika specialistområden, skulle kunna samverka via HoloLens. Vi tänkte främst på den kris som är, och komma ska, när vi saknar man kraft att bemanna vården fysiskt.

Kan en chatbot vara lösning som en mellanhand för sårbara personer? 

Frågan är: Hur digitaliserar man det medmänskliga bemötandet när en människa inte finns till hands? 

Svar: Det går inte! Man kan inte ersätta ett leende eller en varm hand på axeln genom ett digitalt verktyg, och låt mig vara tydlig, då menar jag INTE videomöten eller annan form av telemedicin, jag syftar på chatbot-teknologin. Oavsett teknologi så är det en människa som möter en människa. En chatbot är en proxy, och ibland en riktigt dålig en. 

Men, och stort MEN: man kan genom chatbot digitalisera de verktyg och visdom som en behandlare kan erbjuda.

Att prata med mig själv är min spetskompetens

Sedan 10 år tillbaka har chatbots varit en del av det jag kallar min stora hobby. Det kan komma från att jag alltid trivts bättre med maskiner än människor, vilket många som känner mig aldrig skulle tro då jag inte på något sätt saknar social kompetens eller empati. Sanningen är att mitt förhållningssätt till algoritmer är lite annorlunda än gemene man. Jag ser algoritmer överallt, jag ser människans beteende som en algoritm, och därav blir dessa träiga konversationer med chatbots jämbördiga med riktiga konversationer för mig. Jag pratar ju egentligen med dess utvecklare.

Förr eller senare, så kanske det blir artificiell intelligens av det hela, men just nu är det avancerad dockteater med varierande kvalitet på manus. 

Chatbotutvecklare är fantasifulla personer som blivit experter på att prata med sig själva. 

I nuläget har jag loggat tusentals timmar på att prata med chatbots, och själv publicerat ett tjugotal via olika plattformar. Jag har experimenterat och utforskat, och nu är det dags att ta mig utanför min trygghetszon och bygga något som är mer avancerat och hållbart. Något som kan hjälpa andra. 

Februari 2020 skickade jag in ansökan till Innovationsfonden med förhoppningen att få en chatbot finansierad, eller snarare en prototyp där finansiering främst ska frigöra mig som verksamhetsutvecklare och ge mig tid till att sitta och koda. Med stor glädje öppnade jag mailet som meddelade mig att mitt projekt blivit finansierad och en spännande resa börjat.  

Ännu en jäkla app? 

Pengarna kommer att hjälpa mig att tillsammans med patienter och vårdgivare bygga upp en algoritm. Ingen app ska byggas, ingen fancy insamling av data, inget som mäter, spårar, triagerar eller diagnostiserar. Vad exakt vi gör och vad slutprodukten är kommer jag att dela allt eftersom i VGRbloggen. Under tiden förväntar jag mig att mängder av företag kommer att höra av sig och visa upp sin lösning, eller önska samverkan. 

Jag vill redan nu passa på att tacka vänligt men bestämt nej, då vi i detta stadie fokuserar internt på de hundratals detaljer som måste avgöras innan vi bygger en produkt. När nivå 2, och fortsättning på projekt rullar ut, då kommer vi och knackar på er dörr istället kära samverkare. 

Under året kommer jag att dela med mig av processen, bitar av kod, bilder, tankar och planer. Jag hoppas ni vill följa med mig på detta äventyr.