Jag som jobbar inom ehälsa kan absolut känna av att det börjar röra på sig, att det bubblar av byråkratisk energi lite överallt. Är det signaler av lilla Sveriges moon-shoot, vår månlandning, som märks? Ja, kanske det. Det återstår att se.
Räcker det att uppnå ehälsa 1.0?
Ska man vara försiktigt optimistisk så är det jag läser om denna nya våg av digitalisering en driva med gammal skåpmat vi försöker lösa på nytt, men en gång för alla. Vi är fortfarande kvar på att uppnå ehälsa 1.0 och försöker fatta hur vi gör som vi alltid gjort fast med lite hjälp från tekniken.
Ehälsa 2.0 handlar om att de redan etablerade vårdaktörerna vaknar till och mognat kring 1,0, samt tagit sig tiden att inse vilka nya möjligheter som finns. Vad kan vi göra nu som inte alls var möjligt förut innan vi hade all denna teknik? Det är först när man tänker nya tankar och kommer på nya lösningar på behoven inom vård och hälsa som man levlat upp till nästa version.
Elektrisk hälsa
Man skulle kunna tro att vi redan idag befinner oss på den första versionen. Men med tanke på alla hundratals journalsystem som inte kan “prata” med varandra kan man fråga sig vad som uppnåtts så här långt. Jag gillar att ironisera med att sjukvården säkerligen i början på 1900-talet hade elektricitetsdirektörer – då om någon gång passade “e”-et bra i tid.
Ska jag vara ännu taskigare kan man se det som att vi idag med våra IT-direktörer, informationschefer, Chief Data Officers, Chief Digital Officers, MCIO, utvecklingschefer et al på sätt och vis bara återuppfunnit likströmsdirektören och växelströmsdirektören.
Poängen är att även om våra system rent tekniskt skulle kunna överföra data sinsemellan är problemet på inget sätt löst. Det som kvarstår är så gammalt att det finns omnämnt bland annat i de kristnas heliga skrift. Jag pratar förstås om Babels torn, att babbla och att det som sägs inte kan begripas. Det här är förstås något som det arbetas flitigt med för att inte återupprepa misstaget till nästa förbättrade, framtida, vårdinformationsmiljö. Vi kan inte fortsätta ha ett så pass varierat språkbruk att man inte kan förstå innebörden eller över diverse gränser.
Startups kan däremot göra kvantsprånget direkt
Men denna tekniska skuld till historien lider inte startups av. De har ingen historia av hyperegoistiska system som var och en ansåg sig vara en isolerad ö helt utan förbindelser med någon annan. Istället kan man göra det uppenbara och titta på de möjligheter som finns att idag börja lösa utmaningarna. Att testa idéer snabbt och se om de håller är något offentlig sektor kan bli bättre på. Om det inte funkar behöver även vi “pivotera”, det vill säga styra om mot något som gör arbetet mödan värt. Det innebär att man måste utsätta sig för risken att misslyckas. Satsar man inte finns inget av nämnvärt intresse att vinna!
Samma påfrestande utmanare i form av startups seglar upp i varje bransch på grund av den digitala omställningen. Att starta en ny bank är inte längre orimligt, inte heller ett försäkringsbolag, eller kreditkortsutfärdare. Den konkurrensfördel etablerade organisationer har av att veta vad de håller på med går ibland förlorade i att de har gamla skitsystem från tidigare satsningar på digitalisering.
Vid den första vågen av digitalisering gick jag själv fortfarande i blöja och då ska gudarna veta att mitt skägg börjar bli grått. Och nu är högutbildade millennials på väg ut på arbetsmarknaden. Deras förståelse kring problemen vi löser är säkert stor, men acceptansen och intresset lär vara lägre. I ett inkluderande samhälle borde vi inom offentliga sektorn kämpa hårt för att dra nytta av 25-åringarnas energi, snarare än att använda samma mall som vi alltid gjort. Jag tror att millennials påstådda bortskämdhet snarare handlar om en otålighet och kräsenhet. Att man vill uträtta stordåd snarare än att putsa på forntidens utmaningar.
Om det är något ehälsa behöver så är det just stordåd! För inte är vi imponerade ännu!
Vad krävs om verkligen, verkligen, tänker bli bäst?
Det enkla svaret på vad som krävs är att vården måste förtjäna ett svart bälte i innovation, och antagligen klarar vi inte av det utan hjälp av några vänner utanför våra organisatoriska gränser. Det är nog i samarbetet med akademi, entusiaster, patientföreningar och näringslivet det händer.
Skunkworks-projekt!
Läser man på om definitionen av innovation kommer man fram till att nästan vilken förbättring som helst kvalificerar sig. Det kanske inte riktigt räcker om man ska bli bäst i världen? En variant är att man startar vad som kallas för skunkworks, en separat verksamhet som fokuserar på radikal innovation. Det skulle ge tydliga signaler att vi visserligen jobbar med att fixa skalpeller som är skarpare, men att man kan vända sig till “skunken” om man aldrig mer vill veta av skalpeller. Man optimerar dåtiden samtidigt som man uppfinner framtiden.
Det saknas inte förslag på lösningar för att främja innovation. Exempelvis skrev Everett Rogers nedan citerade bok när många av de med makt i dagens vård inte hade lärt sig läsa.
“…enriched environment that is intended to help a small group of individuals design a new idea by escaping routine organizational procedures.”
– Diffusion of Innovations (1962)
Apolloprogrammet
Att landsätta människor på månen, och säkert få hem dem igen, inom samma årtionde var en stor bedrift på 1960-talet. Men det krävde också en hel del satsningar och uppoffringar. Dessa satsningar ledde till en massa annat bra i samhället, så det var verkligen inte enbart ett skrytprojekt. Men om man börjar med ambitionen sade John F. Kennedy följande:
“…this nation should commit itself to achieving the goal…”
Finns verkligen den viljan, att hänge sig, när det gäller ehälsa i Sverige? Varför skulle vi lösa alla problem nu? De är ju knappast nya så man kan behöva ta reda på varför de inte lösts tidigare innan man kan bedöma hur rimligt det är att vara bäst 2025.
Kombination av fokus, ersättningsmodeller, nya lagar, tydligt ledarskap och massor med innovation
Har vi verkligen kontrollen över vårt öde? På något sätt liknar det hela USA:s ”The war on drugs” i ambition att uppnå något man inte egentligen har makt över. Ett krig ska ju avslutas förr eller senare, och krigföring handlar om planeringen att vinna snarare än att förlora.
Så trots Sveriges nu tio miljoner invånare kan man fråga sig hur rimligt det är att vi blir bäst i världen på ehälsa på några år? Är det rimligt att vi blir det ens om det är det enda vi som land satsar på? De andra lär väl knappast låta bli att förbättra sig. Frågan är hur vi göra ännu bättre ifrån oss än alla andra?
Det finns massor med områden där innovation kan möjliggöras. En är hur vårdgivaren får betalt även om inte patienten och vårdgivaren möts fysiskt. En annan är ifall man hittar ett ersättningssystem för att betala för bibehållen hälsa snarare än utförd vård. Vård är som bekant både kostsamt och ett uppbrott ifrån att leva sitt liv. Med tydligt ledarskap både från offentlig sektor och politiken kan detta säkerligen genomföras. Jag hoppas att det blir så.
Menar man allvar eller kommer de passiva åskådarna kunna säga ”vad var det jag sa” och få rätt i slutändan? Nu är det upp till bevis!
Bra skrivet! Vi behöver skunkworks inom vården för att få en fungerande miljö för att utveckla/testa lösningarna och bättre ersättningssystem för att få med privat kapital samt ge möjlighet till att faktiskt bygga verksamhet och rulla ut lösningarna. Deltagare från vården måste ha ett överflöd av tid till projekten och inte ha någon karriärsmässig risk vid pivotering eller negativt resultat. Om dessa projekt utförs av kliniker som lever i samma dagliga tidspress som övriga så lär denna 2025 vision förbli en våt dröm.